Stödlinjer, 2016

Jag tycker om perspektiv, både som vetenskap och som begrepp. Logik och abstraktion, matematik och konst går samman och ger myriader av tolkningar. Jag har länge letat efter ett tillfälle att förklara min kärlek till perspektivet och nu har tillfället kommit. Många år har vi hakor jobbat tillsammans men aldrig (eller nästan aldrig) gjort gemensamma verk. Medvetet eller undermedvetet påverkar vi varandras skapande, men vågar aldrig – eller bara vägrar – komma in och ta plats i varandras konst. Jag har undrat varför? Och svaret kom: PERSPEKTIV!
Vi har helt enkelt olika perspektiv. 
Dokumentationfoto Mervi Junkkonen
Om man ska tänka på perspektivets grunder, så behöver man för att rita en realistisk bild x ha en horisont och minst en flyktpunkt. Man kan säga att horisonten är en fantasilinje som finns mellan marken (havet) och himlen och som ligger i nivå med betraktarens ögonhöjd.  Så för att få samma perspektiv är det ett nödvändigt villkor att man har samma ögonhöjd. Vi hakor är så olika långa. Jag till exempel är bara 164 cm, Agneta är 173 cm, Helena är 169 cm, Katarina är 172 cm och Anna Karin hade ännu inte svarat på Messenger när jag jobbade med texten, men jag gissade då på 170 cm. Det betyder att våra ögonhöjder också är olika och att vi rent fysiskt inte kan ha samma perspektiv. Om man börjar spekulera om olika synpunkter och synvinklar blir det absolut klart att vi inte kan ha samma perspektiv. 
Resultatet av mina horisontala funderingar presenterades i porträttserien Stödlinjer.