Sista middagen. Avesta Art/ Uppsala domkyrka
3000x160x70, porslin, MDF, kaffe, jord, 2019 /2019
The Last Dinner Installation. Porcelain, wood, coffee, earth Avesta Art /Uppsala Cathedral 2019/2020
The installation was commissioned by Avesta Art in 2019. Avesta Art exhibition hall is located on the territory of a former metallurgical plant in the center of the Bergslagen mining region. In 2019, the city's 100th anniversary was celebrated and the exhibition was named Celebration. My installation is a thirty-meter table / podium on which 120 wrinkled porcelain napkins are scattered. The surface of the table is stained with a mixture of coffee grounds and earth. There are 5 white obelisks on the table, which create vertical directions on the long horizontal of the table. Using the contrast of femininely soft drapery and the harsh brutality of the industrial interior of the factory, I wanted to create a solemn atmosphere of the end of the era of industrial grandeur and masculinity.
The installation was commissioned by Avesta Art in 2019. Avesta Art exhibition hall is located on the territory of a former metallurgical plant in the center of the Bergslagen mining region. In 2019, the city's 100th anniversary was celebrated and the exhibition was named Celebration. My installation is a thirty-meter table / podium on which 120 wrinkled porcelain napkins are scattered. The surface of the table is stained with a mixture of coffee grounds and earth. There are 5 white obelisks on the table, which create vertical directions on the long horizontal of the table. Using the contrast of femininely soft drapery and the harsh brutality of the industrial interior of the factory, I wanted to create a solemn atmosphere of the end of the era of industrial grandeur and masculinity.
" I det gamla järnverkets mäktigaste sal har Natasha Dahnberg dukat till fest. Ståtligt sträcker sig långbordet nära trettio meter in i valsverkshallens dunkel. Vita dukar och vita servetter med linets skimrande lyster bjuder skarp kontrast till det råa och rustika som industribyggnaden förmedlar.
Måltiden förenar alla människor, men den tar sig olika uttryck i olika kulturer och i olika klasser. Måltiden handlar om mer än att stilla hunger. Kring bordet spirar samtal, här byggs relationer.
I Avesta Art, i skärningspunkten mellan industrihistoria och samtida kultur, tillför Natasha Dahnbergs verk Titel också perspektiv på det manliga och det kvinnliga. I järnverkets glansdagar var industrin männens domän. Kvinnorna arbetade också hårt, med andra sysslor, inte minst för hem, hushåll och boskap. Linet odlades, bråkades, skäktades, spanns och vävdes till brukstextilier för säckar, kläder, dukar och lakan. I nästan alla hem finns spår av den skatt som kvinnor mödosamt skapade.
Linneservetterna i Avesta Art är redan använda. Måltiden är över. Gästerna har rest sig från bordet. Nonchalant kastade – eller omsorgsfullt hopvikta – dröjer servetterna kvar. På den långa vita duken bär fläckar och veck berättelser om det som har förevarit.
Det vita är oskuldens färg. När livet fortgår, blir det ofrånkomligt fler färger. Vitt är också kittet – det som håller samman, precis som måltiden.
Det dukade festbordet gömmer fler hemligheter än gästernas minnen. Hisnande är upptäckten som blir möjlig först på nära håll. Både servetter och dukar är skapade av sköraste porslin. Objekt efter objekt har konstnären själv manglat porslinsleran mot en linneservett – och vunnit trovärdighet i mönster och struktur. Dukens draperingar är formade enligt inspiration från äldre konst i Italien. Installationen i Avesta Art blir därmed även ett uttryck för trompe l´oeil – den konsttradition som sedan antiken skapar synvillor och som, översatt från franskan, kallas att lura ögat.
Natasha Dahnberg, som är född och uppvuxen i Moskva, har med sig den ryska traditionen där påskens måltid är årets största. Borden dukas vackert och till lekamlig spis serveras härliga bröd, söt ost och färgade ägg. Med rötter i Kristus sista måltid lyckades den ortodoxa seden övervintra under hela sovjettiden.
Prydnaderna som dekorerar festbordet i Avesta Art öppnar för många associationer. För konstnären själv knyter de an till det ryska påskbordet och påskostens obeliskformade gestalt. Obelisken är symbolen som reses efter seger. Den hyllar hjältar. I den ryska ortodoxa kyrkan bekräftar den vägen genom död till liv..."
Karin Peres
Måltiden förenar alla människor, men den tar sig olika uttryck i olika kulturer och i olika klasser. Måltiden handlar om mer än att stilla hunger. Kring bordet spirar samtal, här byggs relationer.
I Avesta Art, i skärningspunkten mellan industrihistoria och samtida kultur, tillför Natasha Dahnbergs verk Titel också perspektiv på det manliga och det kvinnliga. I järnverkets glansdagar var industrin männens domän. Kvinnorna arbetade också hårt, med andra sysslor, inte minst för hem, hushåll och boskap. Linet odlades, bråkades, skäktades, spanns och vävdes till brukstextilier för säckar, kläder, dukar och lakan. I nästan alla hem finns spår av den skatt som kvinnor mödosamt skapade.
Linneservetterna i Avesta Art är redan använda. Måltiden är över. Gästerna har rest sig från bordet. Nonchalant kastade – eller omsorgsfullt hopvikta – dröjer servetterna kvar. På den långa vita duken bär fläckar och veck berättelser om det som har förevarit.
Det vita är oskuldens färg. När livet fortgår, blir det ofrånkomligt fler färger. Vitt är också kittet – det som håller samman, precis som måltiden.
Det dukade festbordet gömmer fler hemligheter än gästernas minnen. Hisnande är upptäckten som blir möjlig först på nära håll. Både servetter och dukar är skapade av sköraste porslin. Objekt efter objekt har konstnären själv manglat porslinsleran mot en linneservett – och vunnit trovärdighet i mönster och struktur. Dukens draperingar är formade enligt inspiration från äldre konst i Italien. Installationen i Avesta Art blir därmed även ett uttryck för trompe l´oeil – den konsttradition som sedan antiken skapar synvillor och som, översatt från franskan, kallas att lura ögat.
Natasha Dahnberg, som är född och uppvuxen i Moskva, har med sig den ryska traditionen där påskens måltid är årets största. Borden dukas vackert och till lekamlig spis serveras härliga bröd, söt ost och färgade ägg. Med rötter i Kristus sista måltid lyckades den ortodoxa seden övervintra under hela sovjettiden.
Prydnaderna som dekorerar festbordet i Avesta Art öppnar för många associationer. För konstnären själv knyter de an till det ryska påskbordet och påskostens obeliskformade gestalt. Obelisken är symbolen som reses efter seger. Den hyllar hjältar. I den ryska ortodoxa kyrkan bekräftar den vägen genom död till liv..."
Karin Peres
